onsdag 6 juni 2012

140 mil i veckan med SJ

I ganska precist ett år har jag pendlat med SJ mellan Alingsås och Sundsvall nu. Måndagar och fredagar jobbar jag på tåget de flesta veckor. Statistiknörd som jag är, började jag omedelbart föra statistik över potentiella förseningar. Många förfasade sig över mina resor och undrade hur i allsin dar det skulle gå. 70 mil enkel väg!

-Det kommer aldrig att gå, sa olyckskorparna.

De som inte var olyckskorpar sa ingenting alls. Det tycks vara så att antingen är man emot SJ eller så är man ingenting. Mer än möjligen tyst.

Jag tror faktiskt att jag är för SJ. Det blev nämligen inte mycket till statistik. Två gånger har jag varit försenad mer än en halvtimme. SJ har skött sig alldeles utmärkt i alla avseenden. Ja, maten är usel, men det kan man ju handla på annat håll.

Men tågen har gått i tid. I huvudsak har de också kommit fram i tid. Två-och-en-halv timmes försening en gång i vintras, en halvtimmes försening någon gång nu i vår. That's it. Personalen är sympatisk. De nya 3000-tågen är bekväma så länga man inte försöker sova.

Det finns emellertid en sak som går att klaga på - men där SJ inte har mycket att sätta emot. Det är medpassagerarna. Eftersom jag alltid ska jobba på tåget, så bokar jag alltid tyst kupé. Oftast är alla tysta som bokar tyst kupé, men undantagen är förfärliga och ganska många:

* De tre männen i 60-årsåldern som en resa satt och gjorde sig lustiga över att de satt i tyst kupé och pratade, och som fnissade förtjust när personalen gång efter annan sa till dem att vara tysta eller byta till en icke-tyst kupé. Ser jag dem igen så slår jag hårt.
* Föräldrar som bokar tyst kupé med sina små barn. Små barn är inte tysta. Det borde väl föräldrarna om några känna till.
* Människor som har urtaskiga lurar till sin telefon/iPod och läcker ut musik. Kunde ni åtminstone inte spela bra musik om ni nu måste spela högt!
* Damer med för mycket parfym. Även om de är tysta, hör de till de förfärliga undantagen från normalt folk.
* Par som har tänkt att småprata hela vägen men vill slippa lyssna på andras mobilsamtal. Vi är många som vi slippa lyssna på ert småprat!

Exemplen kan flerfaldigas. SJ har satt upp skyltar överallt att det är tyst avdelning, personalen ropar ut det i högtalarna och de säger till när de går runt och kollar biljetter. Kort sagt, de gör precis vad de ska.

En del av problemet kan man åtgärda själv. Till exempel genom att be de förfärliga vara tysta. Ibland är det lätt, men ibland är det faktiskt svårt. Ensamresande (ofta ungdomar) har ibland helt enkelt missat att de satt sig i tyst kupé, och säger man till dem så tystnar de och problemet är ur världen. Oftast får man inte ens onda ögat av dem. Par som reser och som man ber ska dämpa sig, brukar hålla klaffen en stund - men brukar i normalfallet börja prata igen efter den stunden; som glömde de att de satt i tyst kupé! Det är svårt att säga till samma personer tre gånger. Då kokar adrenalinet och det är i sådana lägen helt omöjligt att låta trevlig. Om man ändå säger till gång tre, så får man stå ut med att få onda ögat resten av resan. Då ingår också snörpning på munnen varje gång de tittar åt ens håll. Föräldrarna med barn brukar titta hjälplöst på mig när jag påpekar att de sitter i tyst kupé, som om de ville säga: Men barn kan inte vara tysta! Och nej, jag vet också att det är svårt att få barn att vara tysta. Men boka inte tyst kupé då!

Vad man ska göra med parfymerade damer är värre. Det är liksom för sent att säga till när de redan har kommit in kupén. Och det finns inga duschar på dagtågen. Och att slänga av dem är väl inte att tänka på?