Om knappt två timmar ska jag bege mig till Visby Strand Congress & Events för att delta i en panel på temat Fria informationsflöden och förändrade medievanor - hotas kvalitetsmedierna? som anordnas av Medieföretagen. Jag ska inleda panelen och vet ännu inte riktigt vad jag ska säga. Vad hinner man säga på fem minuter? Det funderar jag på samtidigt som jag lyssnar på Eddy Meduza på radion i den hyrda lägenheten. Undrar om Eddy Meduza använde kvalitetsmedier?
Politikerveckan i Almedalen är en märklig företeelse. Drygt 1800 programpunkter i programmet, plus allt annat som pågår här och var. Nästan 1000 arrangörer. Hur mycket folk som är här, vet jag inte. Men det är många. Att få i sig middag på kvällen efter partiledartalen är en bedrift. Att få tag på boende och resa var inte heller helt enkel. Jag undrar vad människor får med sig från detta kaos. Något värdefullt? Jag undrar vad jag själv kommer att få med mig härifrån när jag åker hem imorgon.
onsdag 4 juli 2012
onsdag 6 juni 2012
140 mil i veckan med SJ
I ganska precist ett år har jag pendlat med SJ mellan Alingsås och Sundsvall nu. Måndagar och fredagar jobbar jag på tåget de flesta veckor. Statistiknörd som jag är, började jag omedelbart föra statistik över potentiella förseningar. Många förfasade sig över mina resor och undrade hur i allsin dar det skulle gå. 70 mil enkel väg!
-Det kommer aldrig att gå, sa olyckskorparna.
De som inte var olyckskorpar sa ingenting alls. Det tycks vara så att antingen är man emot SJ eller så är man ingenting. Mer än möjligen tyst.
Jag tror faktiskt att jag är för SJ. Det blev nämligen inte mycket till statistik. Två gånger har jag varit försenad mer än en halvtimme. SJ har skött sig alldeles utmärkt i alla avseenden. Ja, maten är usel, men det kan man ju handla på annat håll.
Men tågen har gått i tid. I huvudsak har de också kommit fram i tid. Två-och-en-halv timmes försening en gång i vintras, en halvtimmes försening någon gång nu i vår. That's it. Personalen är sympatisk. De nya 3000-tågen är bekväma så länga man inte försöker sova.
Det finns emellertid en sak som går att klaga på - men där SJ inte har mycket att sätta emot. Det är medpassagerarna. Eftersom jag alltid ska jobba på tåget, så bokar jag alltid tyst kupé. Oftast är alla tysta som bokar tyst kupé, men undantagen är förfärliga och ganska många:
* De tre männen i 60-årsåldern som en resa satt och gjorde sig lustiga över att de satt i tyst kupé och pratade, och som fnissade förtjust när personalen gång efter annan sa till dem att vara tysta eller byta till en icke-tyst kupé. Ser jag dem igen så slår jag hårt.
* Föräldrar som bokar tyst kupé med sina små barn. Små barn är inte tysta. Det borde väl föräldrarna om några känna till.
* Människor som har urtaskiga lurar till sin telefon/iPod och läcker ut musik. Kunde ni åtminstone inte spela bra musik om ni nu måste spela högt!
* Damer med för mycket parfym. Även om de är tysta, hör de till de förfärliga undantagen från normalt folk.
* Par som har tänkt att småprata hela vägen men vill slippa lyssna på andras mobilsamtal. Vi är många som vi slippa lyssna på ert småprat!
Exemplen kan flerfaldigas. SJ har satt upp skyltar överallt att det är tyst avdelning, personalen ropar ut det i högtalarna och de säger till när de går runt och kollar biljetter. Kort sagt, de gör precis vad de ska.
En del av problemet kan man åtgärda själv. Till exempel genom att be de förfärliga vara tysta. Ibland är det lätt, men ibland är det faktiskt svårt. Ensamresande (ofta ungdomar) har ibland helt enkelt missat att de satt sig i tyst kupé, och säger man till dem så tystnar de och problemet är ur världen. Oftast får man inte ens onda ögat av dem. Par som reser och som man ber ska dämpa sig, brukar hålla klaffen en stund - men brukar i normalfallet börja prata igen efter den stunden; som glömde de att de satt i tyst kupé! Det är svårt att säga till samma personer tre gånger. Då kokar adrenalinet och det är i sådana lägen helt omöjligt att låta trevlig. Om man ändå säger till gång tre, så får man stå ut med att få onda ögat resten av resan. Då ingår också snörpning på munnen varje gång de tittar åt ens håll. Föräldrarna med barn brukar titta hjälplöst på mig när jag påpekar att de sitter i tyst kupé, som om de ville säga: Men barn kan inte vara tysta! Och nej, jag vet också att det är svårt att få barn att vara tysta. Men boka inte tyst kupé då!
Vad man ska göra med parfymerade damer är värre. Det är liksom för sent att säga till när de redan har kommit in kupén. Och det finns inga duschar på dagtågen. Och att slänga av dem är väl inte att tänka på?
-Det kommer aldrig att gå, sa olyckskorparna.
De som inte var olyckskorpar sa ingenting alls. Det tycks vara så att antingen är man emot SJ eller så är man ingenting. Mer än möjligen tyst.
Jag tror faktiskt att jag är för SJ. Det blev nämligen inte mycket till statistik. Två gånger har jag varit försenad mer än en halvtimme. SJ har skött sig alldeles utmärkt i alla avseenden. Ja, maten är usel, men det kan man ju handla på annat håll.
Men tågen har gått i tid. I huvudsak har de också kommit fram i tid. Två-och-en-halv timmes försening en gång i vintras, en halvtimmes försening någon gång nu i vår. That's it. Personalen är sympatisk. De nya 3000-tågen är bekväma så länga man inte försöker sova.
Det finns emellertid en sak som går att klaga på - men där SJ inte har mycket att sätta emot. Det är medpassagerarna. Eftersom jag alltid ska jobba på tåget, så bokar jag alltid tyst kupé. Oftast är alla tysta som bokar tyst kupé, men undantagen är förfärliga och ganska många:
* De tre männen i 60-årsåldern som en resa satt och gjorde sig lustiga över att de satt i tyst kupé och pratade, och som fnissade förtjust när personalen gång efter annan sa till dem att vara tysta eller byta till en icke-tyst kupé. Ser jag dem igen så slår jag hårt.
* Föräldrar som bokar tyst kupé med sina små barn. Små barn är inte tysta. Det borde väl föräldrarna om några känna till.
* Människor som har urtaskiga lurar till sin telefon/iPod och läcker ut musik. Kunde ni åtminstone inte spela bra musik om ni nu måste spela högt!
* Damer med för mycket parfym. Även om de är tysta, hör de till de förfärliga undantagen från normalt folk.
* Par som har tänkt att småprata hela vägen men vill slippa lyssna på andras mobilsamtal. Vi är många som vi slippa lyssna på ert småprat!
Exemplen kan flerfaldigas. SJ har satt upp skyltar överallt att det är tyst avdelning, personalen ropar ut det i högtalarna och de säger till när de går runt och kollar biljetter. Kort sagt, de gör precis vad de ska.
En del av problemet kan man åtgärda själv. Till exempel genom att be de förfärliga vara tysta. Ibland är det lätt, men ibland är det faktiskt svårt. Ensamresande (ofta ungdomar) har ibland helt enkelt missat att de satt sig i tyst kupé, och säger man till dem så tystnar de och problemet är ur världen. Oftast får man inte ens onda ögat av dem. Par som reser och som man ber ska dämpa sig, brukar hålla klaffen en stund - men brukar i normalfallet börja prata igen efter den stunden; som glömde de att de satt i tyst kupé! Det är svårt att säga till samma personer tre gånger. Då kokar adrenalinet och det är i sådana lägen helt omöjligt att låta trevlig. Om man ändå säger till gång tre, så får man stå ut med att få onda ögat resten av resan. Då ingår också snörpning på munnen varje gång de tittar åt ens håll. Föräldrarna med barn brukar titta hjälplöst på mig när jag påpekar att de sitter i tyst kupé, som om de ville säga: Men barn kan inte vara tysta! Och nej, jag vet också att det är svårt att få barn att vara tysta. Men boka inte tyst kupé då!
Vad man ska göra med parfymerade damer är värre. Det är liksom för sent att säga till när de redan har kommit in kupén. Och det finns inga duschar på dagtågen. Och att slänga av dem är väl inte att tänka på?
lördag 12 maj 2012
Dagspressen och döden
Idag har jag återigen hållit ett föredrag på temat dagspressen och döden. Jag har gjort det många gånger sedan jag började arbeta inom Dagspresskollegiet (1994). Det är ett ämne som tycks ha varit funktionellt som rubrik i många decennier. Se bara följande:
"På senare år har det talas mycket om ungdomars användning av dagspress. Bland annat har det påståtts att ungdomarna är en för dagspressen förlorad publik. De yngre åldersgrupperna har istället sin uppmärksamhet riktad mot radio, tv och grammofonskivor."
Att citatet inte är helt fräscht framgår tydligt av begreppet grammofonskivor; citatet kommer från pressutredningen 1979. Redan då var man orolig. Men det är de facto ett ämne som blir alltmer angeläget över tid. Dagspressen är ingen bransch i ekonomisk kris, men tillväxten av läsare underifrån - från de unga - är klen. Det får naturligtvis konsekvenser för framtiden.
Det har alltid varit så att unga läst dagstidningar i lägre utsträckning än äldre, men gapet mellan olika åldersgrupper har ökat kraftigt över tid. Idag är det inte ens 30 procent av de som är under 30 år som regelbundet tar del av en dagstidningen på papper. En del av dem läser tidningen på nätet på någon teknisk plattform istället för på papper, men eftersom cirka 95 procent av intäkterna fortfarande kommer från pappret, så är det förändrade beteendet ett problem för tidningsföretagen. Kanske är det också ett problem ur ett samhällsperspektiv, då läsningen på papper och nät är relativt olikartad.
Är då dagspressen dödsdömd? Svaret beror åtminstone delvis på vilket tidsperspektiv man har. Det finns de som i detalj pekar ut när det är dags att gräva graven i olika länder, som Future Exploration, som menar att dagspressen på papper dör i Sverige år 2025. Dit är det 13 år. Enligt min mening kan de omöjligt ha rätt. Inte ens om nedgången eskalerar kraftigt kommer den tryckta dagspressen att dö inom 13 år. Det är ju inte så att tidningsföretagen står stilla, tittar, och passivt inväntar sin egen undergång. De agerar. Kanske inte alltid så snabbt, men än så länge har de ändå i vissa avseenden lett utvecklingen; genom närvaron på nätet, genom att starta tv-kanaler och/eller gratistidningar av olika slag, genom att anpassa kostymen till en föränderlig verklighet. Till exempel.
Men det är inte bara företagens agerande som spelar roll. Människors trögrörlighet är en faktor som är betydelsefull för hur framtiden kommer att gestalta sig. De unga må rata den tryckta dagstidningen i stor utsträckning, men de som är över 30 år förändrar sina vanor relativt långsamt; långsammare ju äldre de är. Många, men inte alla, kommer att fortsätta att tycka att frukosten och dagen är förstörd om morgontidningen inte kommer. Av historien kan vi också lära oss att det är ytterst sällan som något nytt ersätter något gammalt. Det är snarare så att funktionerna hos "gamla" medier förändras.
Om vi anlägger ett längre perspektiv än 13 år, till exempel det dubbla och således befinner oss nära år 2040, så är det inte troligt att dagspressen på papper kommer att ha dött då heller. Däremot kommer dess funktion med största sannolikhet att ha förändrats radikalt, liksom utgivningstäthet, innehåll och spridning. Exakt hur förändringen kommer att se ut, är förstås svårt att sia om. Den som har en god idé om det, har en god möjlighet att bli rik via sitt konsultföretag...
"På senare år har det talas mycket om ungdomars användning av dagspress. Bland annat har det påståtts att ungdomarna är en för dagspressen förlorad publik. De yngre åldersgrupperna har istället sin uppmärksamhet riktad mot radio, tv och grammofonskivor."
Att citatet inte är helt fräscht framgår tydligt av begreppet grammofonskivor; citatet kommer från pressutredningen 1979. Redan då var man orolig. Men det är de facto ett ämne som blir alltmer angeläget över tid. Dagspressen är ingen bransch i ekonomisk kris, men tillväxten av läsare underifrån - från de unga - är klen. Det får naturligtvis konsekvenser för framtiden.
Det har alltid varit så att unga läst dagstidningar i lägre utsträckning än äldre, men gapet mellan olika åldersgrupper har ökat kraftigt över tid. Idag är det inte ens 30 procent av de som är under 30 år som regelbundet tar del av en dagstidningen på papper. En del av dem läser tidningen på nätet på någon teknisk plattform istället för på papper, men eftersom cirka 95 procent av intäkterna fortfarande kommer från pappret, så är det förändrade beteendet ett problem för tidningsföretagen. Kanske är det också ett problem ur ett samhällsperspektiv, då läsningen på papper och nät är relativt olikartad.
Är då dagspressen dödsdömd? Svaret beror åtminstone delvis på vilket tidsperspektiv man har. Det finns de som i detalj pekar ut när det är dags att gräva graven i olika länder, som Future Exploration, som menar att dagspressen på papper dör i Sverige år 2025. Dit är det 13 år. Enligt min mening kan de omöjligt ha rätt. Inte ens om nedgången eskalerar kraftigt kommer den tryckta dagspressen att dö inom 13 år. Det är ju inte så att tidningsföretagen står stilla, tittar, och passivt inväntar sin egen undergång. De agerar. Kanske inte alltid så snabbt, men än så länge har de ändå i vissa avseenden lett utvecklingen; genom närvaron på nätet, genom att starta tv-kanaler och/eller gratistidningar av olika slag, genom att anpassa kostymen till en föränderlig verklighet. Till exempel.
Men det är inte bara företagens agerande som spelar roll. Människors trögrörlighet är en faktor som är betydelsefull för hur framtiden kommer att gestalta sig. De unga må rata den tryckta dagstidningen i stor utsträckning, men de som är över 30 år förändrar sina vanor relativt långsamt; långsammare ju äldre de är. Många, men inte alla, kommer att fortsätta att tycka att frukosten och dagen är förstörd om morgontidningen inte kommer. Av historien kan vi också lära oss att det är ytterst sällan som något nytt ersätter något gammalt. Det är snarare så att funktionerna hos "gamla" medier förändras.
Om vi anlägger ett längre perspektiv än 13 år, till exempel det dubbla och således befinner oss nära år 2040, så är det inte troligt att dagspressen på papper kommer att ha dött då heller. Däremot kommer dess funktion med största sannolikhet att ha förändrats radikalt, liksom utgivningstäthet, innehåll och spridning. Exakt hur förändringen kommer att se ut, är förstås svårt att sia om. Den som har en god idé om det, har en god möjlighet att bli rik via sitt konsultföretag...
söndag 29 april 2012
Allmänhetens syn på läsarkommentarer
- Kvaliteten är dålig.
- Censurera bort det som är kränkande.
- Men självklart ska de finnas där.
lördag 28 april 2012
För några år sedan ägnade jag en sommarvecka åt att lära mig Facebook. Idag skulle jag inte vilja vara utan mina vänner och bekanta där. Att ägna tid åt det tar förvisso tid, men det är värt varje timme.
Jag har också försökt förstå poängen med Twitter. Ifråga om det har jag misslyckats totalt. Jag är en kortfattad person, men inte så kortfattad. Å andra sidan måste man ju inte vara så aktiv själv; man kan ju följa andra. Men jag har svårt att orientera mig bland hashtags och dem jag följer också. Nu och då provar jag igen, fast än så länge utan större framgång.
Nu gör jag ett försök att förstå poängen med att ha en blogg. Den här helgen handlar det mest om att lära sig mallen, men mer substantiella inlägg ska följa.
Att sociala medier är viktigt hyser jag inga som helst tvivel om. Frågan är hur kompatibel jag är med dem. Det får framtiden utvisa.
Jag har också försökt förstå poängen med Twitter. Ifråga om det har jag misslyckats totalt. Jag är en kortfattad person, men inte så kortfattad. Å andra sidan måste man ju inte vara så aktiv själv; man kan ju följa andra. Men jag har svårt att orientera mig bland hashtags och dem jag följer också. Nu och då provar jag igen, fast än så länge utan större framgång.
Nu gör jag ett försök att förstå poängen med att ha en blogg. Den här helgen handlar det mest om att lära sig mallen, men mer substantiella inlägg ska följa.
Att sociala medier är viktigt hyser jag inga som helst tvivel om. Frågan är hur kompatibel jag är med dem. Det får framtiden utvisa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)